Längtan

Idag har varit en helt hopplös dag när längtan efter huset nästa har kvävt mig.
Jag älskar mina barn, men i perioder driver de mig till vansinne... jag hoppas att jag inte är ensam om att känna så. Och att sitta instängd med dem i en lägenhet, där ingenting är vårt (läs allt är ömtåligt), när regnet öser ner utanför, har nästan knäckt mig idag... De är överallt och bråkar konstant med mig och varandra... till slut övervägde jag att ge mig ut och springa (!) enbart för att få en minut i fred... då förstod jag vidden av galenskapen... Jag längtar så jag kan bli tokig, efter att barnen har varsitt rum, yta att springa, hoppa och skrika på. Att jag skall slippa vara den här arga tråkiga människan som hela tiden säger tyst, akta, sitt ner...
När, när, när...?