Hemvändaren

Efter att i flera år längtat hem till landet, beslöt vi oss i våras för att bryta upp med vår familj från Södermalm i Stockholm, där vi bott de senaste 12 åren. Ett beslut som inte för förenat med så lite ångest och magknip.
Nu 5 månader senare, så måste jag säga att det har gått förvånansvärt smidigt... alla farhågor jag hade har faktiskt inte slagit in... vår yngsta tjej har helt och hållet acklimatiserat sig, kanske inte så konstigt när man är 2,5. Vår stora tjej som skulle skolas in i ny skola och lära känna helt nya kompisar har det varit tuffare för... men det har ändå gått förvånansvärt bra... bara mamma som får magknip varje gång hon säger att hon saknar sina vänner i Stockholm.
Det som har varit absolut tuffast är faktiskt vår boendesituation... helt oväntat...
Vi har den otroliga förmånen att ha fått låna en lägenhet (jättefin sekelskifteslägenhet) av mina föräldrar på obestämd tid... låter det inte jättebra.
Men jag saknar så fruktansvärt att ha något eget, mitt eget, med mina saker och mina möbler... så bygget av vårt hus är verkligen efterlängtat...